Sigge

DÖDEN
Det klart att när jag tänker på döden  -   så tänker jag på min Sigge.
Sven SIGGE Gustaf
(Sven efter farfar och Gustaf efter morfar)
Jag tänker på begravningsdagen då jag kände och sa till mig själv;
jag kan ju inte gå på min sons begravning!!!Självklart fick jag göra det  -  den 11 december 2000.
Jag är med i en klubb som heter Vi som vet och den klubben skulle  jag helst inte vara medlem i, men det är jag.
När Sigge dog ville jag lägga mig bredvid honom och följa med....
Det är så svårt eller jobbigt som jag sa,  att förlora ett barn.
Jag ville stanna tiden!

Detta år 2012 blev en annan dag.
Vi firade Fannys hemkost
och på den fick Sigge vara med.
Vi sjöng Ugglas "Kung i baren"
mycket passande till både Fanny och Sigge

Jag tackar alla som varit med mig sen dess och hjälpt mig och som kommit på
Sigge dagen den 13 novemberMin älskade pojke som lämnat det där hålet och den energi som fanns
Tack för att jag har 4 underbara ungar i livet!

smile when you´re heart is acing...

aussitime

SVEN

SVEN
Sven är död
en helt vanlig torsdag gick han ifrån oss
det blev så tomt
han har funnits i mitt liv i nästan 9 år
hur ska det bli när han inte finns hos oss längre
han hörde ju till vår familj, han var en av oss
jag vill inte tänka på oss utan honom
när vi tog alla kort då fanns han ju

ibland ser jag honom
vid en hastig blick på någon tror jag det är han och glömmer bort att han är död
jag har sörjt över det jag förkorta, det som han brukade göra
han brukade stå på balkongen
han brukade gå på pendeltåget vid Karlberg station
ibland brukade vi träffas på pendeltåget
vi såg honom gå ifrån affären
han handlade småsaker åt oss
när något ärende skull uträttas var han barnvakt
han var vår farfar
han hade dåliga sidor som vi helst vill glömma
han har lämnat ett tomt hål efter sig
han var så snäll
han dog så hastigt
han bara försvann ifrån oss
vi fick säga adjö i st martins kapell
det var så svart
vi kände igen hans händer genast vi kom in
han var så kall
jag ville väcka honom till liv, skaka om honom
han var så oåtkomlig, jag kunde inte nå honom
jag sa adjö till honom
jag kysste hans kind















sörj inte att han är död  - var glad att han har levat
det finns många minnen kvar
han är inte ledsen mer
han känner ingen smärta längre
jag ser så väl hur han kommer in genom vår dörr
men han kommer aldrig mer
vår farfar har gått ifrån oss
1981
svärdotter

Tänk att min svärfar var bara 52 år då han dog, 2 dagar efter Pelles födelsedag.
Det vet nog inte alla men Sven och Asta förlorade sin Anders i en mopedolycka när han var 16 år.Anders även kallad Ante åkte omkull vid stationen och någon ringde först efter Sven.Ante fick en hjärnskada och ingen hjälm hade han haft. Sven bar hem sin son och köände förstås ånger för detta. Inget hade dock kunnat rädda Pelles lillebror som dog 2 dagar senare. Pelle fick ta beslutet att stänga av respiratorn och donera hans organ.Ja det var Svens stora sorg och så hans alkoholism. på detta. Det skyndade på hans tidiga död.Då fattade inte jag att han var så ung men jag fattar det nu!
När jag kom in i familjen pratades det aldrig om Ante men man kunde känna det i luften....Nu vet jag ju själv hur det känns att förlora ett barn...Men jag kan prata om det och gör det mer än gärna! Så fråga mig gärna om Sigge för det känns bara bra. Och så skönt att få gråta.....

you´ve got to cry a little and laugh a little
that´s the story of that´s the glory of life

aussitime

Rut Karlsson - 84 år

1981
MIN FARMOR 

Min farmor Rut är på långvården och det gör mig så ont att se henne
jag ser att hon lider, hon bara sitter där med tomma ögon fulla av oro
Ibland går hon fram och tillbaka oroligt.
Hjärtat fortsätter att slå utan att bry sig om själen
Ofta lever hon i forna dagar då livet var värt att levas

Det känns som om jag svikit min farmor
Jag ville vara hos henne ofta,  men hon bor 16 mil bort
Jag var hos min farmor i Oxelösund ofta som barn men nu ser jag henne sällan

Vi har alltid brevväxlat och hon skrev sina brev i en enda mening
Jag kunde läsa nästan allt...

Den stora förändringen kom då hennes man Kalle dog
I början var hon arg och hon protesterade vilt men sorgen och ensamheten blev för stor
Så fort hon såg sin chans så stack hon ut genom dörren
Hon packade sina saker för att stilla oron

Min "argsinta" lilla farmor har blivit tunnare och tystare
Hennes starka temperament bedövades med piller
Det gick inte an att ha henne springande i kvarteren

Det sista jag såg henne göra var att skala potatis
det tilläts hon göra länge
Vi la oss i allt hon gjorde, hon blev någon man bestämde över
hon som alltid lagade mat, det gjorde hon inte längre
Det var inte tillräckligt rent det hon gjorde
Hon är glömsk men måste vi rätta alla felsägningar och på så sätt plåga henne i onödan

Kalle lämnade ett gapande sår

Fortfarande finns det ljuspunkter
Hon är en färgklick bland de gamla på hemmet
Hon kan ännu ge svar på tal som hon
Nu för tiden får hon hjälpa till med de dagliga sysslorna
Hon har människor bland personalen som finns där regelbundet
Hon får mycket besök av sina nära (min mamma och pappa)

men ändå....
skit också att det blev så här!!!
Eva

2013
Nu har jag själv jobbar med demenssjuka i många år.
Och jag vet att det är den svåraste vården och den som kräver mycket kunskap och engagemang
Jag vet egentligen inte hur min farmor hade det
Förmodligen fanns det många kul stunder där på hemmet med min speciella farmor Rut

Men en sak vet jag;
Det kom tre personal på hennes begravning och det glömmer jag aldrig!!!



Finns inte kärlek går det åt helvete

aussietime

Ett gammalt skriveri om döden

TANKAR OM DÖDEN 2013

När jag var liten var jag rädd för döden. 

Min gammel farmor Jenny dog hemma hos oss när jag var 7 år gammal. 

Det var mycket tissel och tassel och det enda jag upplevde var något hemskt under ett vitt lakan! 

Länge efteråt vågade jag knappt gå förbi det rum hon dog i och jag brukade springa förbi. 

Framför allt på kvällen då det var extra otäckt. 

Madrassen som hon haft tyckte jag luktade lik och kunde ej ligga i den sängen på flera år.

På tv handlade det ibland om döden och det var enbart hemskt!

Jenny var en liten smal gumma med långt grått tunt hår uppsatt till flätad knut. Pappa skötte om henne på slutet och jag minns så väl att han bar henne till toaletten.

Under min yrkes utbildning talades det mycket om döden, eftersom vi skulle arbeta med att ta hand om döende och döda.
Jag tyckte och tycker fortfarande att det är mycket intressant, kanske delvis för att det skrämt mig så mycket.
Som barn brukade jag drömma att alla dog och att jag blev ensam kvar, ibland på en öde ö. Då pappa och mamma gick på begravningar utan oss barn kändes det bara svart och skrämmande!

Konstigt nog blev det aldrig tillfälle under de 5 terminer som skolan varade att få praktisk övning.
Det kändes dumt och otillfredsställande men knappast något att göra åt.
Jag hade läst många böcker om ämnet så jag var teoretiskt förberedd.

Jag fortsatte sluka allt om döden och det har skrivits talats och gjorts tv program för det är ju så viktigt att tala om döden!
Bra att förbereda sig för dödsfall som vi oundvikligen ställs inför.
Hur farligt är det inte om vi lämnar allt detta till experter och kroppen försvinner illa kvickt!

Nu har jag tagit hand om döda människor och det är något fint över detta. Det är svårt att förklara .
Det råder ett sådant lugn över en död människa och jag är inte alls rädd för döden längre.
Det tar mig inte emot att åka ut för att ta hand om en död och jag är glad att jag genom mitt yrke får leva så nära döden.
Som det så sant sägs; döden är en del av livet.
(På den här tiden arbetade jag som nattassistent för äldreboende i Solna)
Tänk om vi alla kunde få en fin avslutning på vårt liv! Det är lika viktigt med en människovärdigt slut som att få komma till världen på bästa tänkbara sätt. Egentligen viktigare för det är den absolut sista chansen och vi får bara en chans.
Detta slut glömmer man inte utan följer  oss närstående resten av livet!


"Vi ska inte hindra döden utan möta den"

Aussietime