Ett gammalt skriveri om döden

TANKAR OM DÖDEN 2013

När jag var liten var jag rädd för döden. 

Min gammel farmor Jenny dog hemma hos oss när jag var 7 år gammal. 

Det var mycket tissel och tassel och det enda jag upplevde var något hemskt under ett vitt lakan! 

Länge efteråt vågade jag knappt gå förbi det rum hon dog i och jag brukade springa förbi. 

Framför allt på kvällen då det var extra otäckt. 

Madrassen som hon haft tyckte jag luktade lik och kunde ej ligga i den sängen på flera år.

På tv handlade det ibland om döden och det var enbart hemskt!

Jenny var en liten smal gumma med långt grått tunt hår uppsatt till flätad knut. Pappa skötte om henne på slutet och jag minns så väl att han bar henne till toaletten.

Under min yrkes utbildning talades det mycket om döden, eftersom vi skulle arbeta med att ta hand om döende och döda.
Jag tyckte och tycker fortfarande att det är mycket intressant, kanske delvis för att det skrämt mig så mycket.
Som barn brukade jag drömma att alla dog och att jag blev ensam kvar, ibland på en öde ö. Då pappa och mamma gick på begravningar utan oss barn kändes det bara svart och skrämmande!

Konstigt nog blev det aldrig tillfälle under de 5 terminer som skolan varade att få praktisk övning.
Det kändes dumt och otillfredsställande men knappast något att göra åt.
Jag hade läst många böcker om ämnet så jag var teoretiskt förberedd.

Jag fortsatte sluka allt om döden och det har skrivits talats och gjorts tv program för det är ju så viktigt att tala om döden!
Bra att förbereda sig för dödsfall som vi oundvikligen ställs inför.
Hur farligt är det inte om vi lämnar allt detta till experter och kroppen försvinner illa kvickt!

Nu har jag tagit hand om döda människor och det är något fint över detta. Det är svårt att förklara .
Det råder ett sådant lugn över en död människa och jag är inte alls rädd för döden längre.
Det tar mig inte emot att åka ut för att ta hand om en död och jag är glad att jag genom mitt yrke får leva så nära döden.
Som det så sant sägs; döden är en del av livet.
(På den här tiden arbetade jag som nattassistent för äldreboende i Solna)
Tänk om vi alla kunde få en fin avslutning på vårt liv! Det är lika viktigt med en människovärdigt slut som att få komma till världen på bästa tänkbara sätt. Egentligen viktigare för det är den absolut sista chansen och vi får bara en chans.
Detta slut glömmer man inte utan följer  oss närstående resten av livet!


"Vi ska inte hindra döden utan möta den"

Aussietime