jag lämnade barnbarnen dena morgon och började tänka på...

Ett gammalt utkast från 2011 eller 2012:

Det var riktigt roligt att få lämna barn igen denna lite kyliga vackra höstdag. Denna gång barnbarnen Mio och Klara som skulle till tredje klass och 6 års . Mio gick sista biten själv och Klara och jag gick vidare.
Där fanns en trevlig manlig personal som tog emot och det betyder mycket. Att känna sig bekräftad och bli emottagen.
Efteråt gick jag förbi skolgården där Mio var med i nåt bollspel. Det verkade inte som han fick bollen alls och det kändes sorgligt. "Skit i sporten och gör det du själv gillar!", ville jag skrika.

Så började jag tänka:

Tänk om jg kunde få tillbaka en dag när mina egna barn var små! Tänk vad mycket man kunde gjort annorlunda som mamma...Jag lärde mig ju mer och mer för varje barn och blev bättre .

Men att få se dom där underbara små igen! Vilken lycka det skulle vara!

Mamma Kajsa med barnen 2010

Så tänker jag även på när jag själv började skolan.

Jag grät vare dag för jag ville inte gå och på rasterna brukade de komma till min storasyster och tala om att"nu gråter din syster igen".

En lektion blev jag utkörd i korridoren för att jag grät så mycket av fröken Örn, en gamal hagga.

Min egenhändigt gjorda blå ljusstake hade gått sönder och jag började gråta - som vanligt.Jag grät mig igenom hela första klass och lärde mig även äta ärtsoppa, eftersom jag inte vågade annat.

Jag minns att jag larvigt nog inte fick cykla til skolan och att jag hälsade på morfar efter skolan som bodde på hemvägen. Där öppnade jag en låda och fick för första gången se löständer. Uh vad äckligt jag tyckte det var!Jag fick nogsaker av honom men jag minns inte vad, någon prydnadssak tror jag.

Min morfar tyckte jag mycket om men träffade honom inte särskilt mycket. Han dog i 80 ås åldern när jag var 7 år och det var moster Greta som hittade honom död i en konstig ställning. Jag har en bild framför mig av den ställningen han måste ha stelnat i. Greta var länge illa berörd.

Min morfar hette Sigfrid Samuel och kallades för "Friden" efter som han var en fridens man. Och jag tycker det är så fint!

Han hade stora härliga händer och stror mustasch.

Likadant var det på "Kindergarten" som förskola hette då. Jag grät och grät då pappa lämnade mig.(min mamma var lät handikappad så det var pappa som gjorde allt sånt, lämning och tabndläkare typ...)

Jag minns det så tydligt; fröken tog upp mig i knät och läste sagan om tanterna Brun, Grön och Gredelin. Sen grät jag nog mer då jag gick dit.

Där blev jag kär i han som spelade Joseph och jag spelade Maria. När jag satt på bänken där lärde jag mig viket som var höger och vänster.Jag tror även att jag lärde mig klockan där för jag ser en klocka framför mig sittande på den bänken.

Bänkarna var två och samma som i gymnastiksalar, om det fortfarande är såna bänkar där nu för tiden?

Jag satt där i mina tankar många gånger efteråt för att komma ihåg höger/vänster.

"Inga tårar hos författaren inga tårar hos läsaren"

aussietime