Även Fanny for iväg och på en riktig långresa...
Varför är det så svårt när ett barn åker bort, eller rättare sagt hem till sig?
Jag vill storgråta och en hel dag blir svart.
Karin åkte hem tidig morgon och jag sa hej i går kväll. Idag känner jag mig deprimerad och inte alls glad.Det är just den där stunden man ska ta farväl som är så svår och blir svårare för varje gång verkar det som.
Jag minns pappas moster Ingrid som alltid grät stort vid avskedet då jag var liten.
Det kändes obekvämt då men nu är jag likadan själv och jag förstår henne så väl!
Hade det varit lika svårt om Sigge inte dött? Jag tror inte jag var sådan innan dess...
Barnen har man bara tills låns och jag har tränat att släppa taget sen mitt första barn föddes. Det läste jag i en artikel av biskop Ingemar Ström då 1973/74. Ändå känner jag nu så här starkt?
Känner ni andra lika? Förmodligen många av oss.
Jag har ett ju eget liv med egna intressen och vänner, men det hjälper visst inte!
.
Jag känner precis likadant. Det är lika jobbigt varje gång tyvärr! Och så ser man deras tomma rum och så känna det ännu värre. Men som tur är...hemskt som det låter så vänjer man sig varteftersom dagarna går....men saknaden ligger alltid kvar i bakhuvudet.
SvaraRaderaHa nu ett god början på det nya året och tack för året som varit. Du är undebar!
Kramar/Anna
Jag känner precis likadant. Det är lika jobbigt varje gång tyvärr! Och så ser man deras tomma rum och så känna det ännu värre. Men som tur är...hemskt som det låter så vänjer man sig varteftersom dagarna går....men saknaden ligger alltid kvar i bakhuvudet.
SvaraRaderaHa nu ett god början på det nya året och tack för året som varit. Du är undebar!
Kramar/Anna
Låt den du älskar få pröva sina vingar... Du har alltid gjort rätt där!
SvaraRaderaDu är ju fortfarande mamma fastän barnen blivit stora. Gråt en skvätt och längta lite. Snart kommer hon hem igen!
Du får komma och mysa med oss. Så får vi pyssla om dig lite för omväxlings skull!
Kram Kajsa